Hur länge går man i högstadiet?

Ängslans era var verkligen under högstadietiden. Det är vidrigt, för varje gång jag stöter på kvinnlig ängslan med förtryckartendenser, kastas jag tillbaka till slutet av 80-talet, till allt som gör människor små, rädda, elaka och dumma. Och för mig är det en ängslan kvinnor emellan det handlar om. För då var det homosociala (och det heterosexuella) det enda jag kände till och hade erfarenhet av. Och skiten finns ju kvar. Och jag vill stå över den, men åker dit gång på gång. Kan det vara så att hon inte hör av sig till mig nu därför att en tredje hon kan ha sagt...

Nej nej nej. Det går inte.

Men det är skönt att ha ett namn på det. Högstadiebrudar. Ett avslutat stadium Vinkona.
Inget att släpa på.

"ironiii"

Titel som min blogg aldrig skulle ha: Reflektion: eller reflektion kolon.
Jag är så fruktansvärt oironisk. Nuförtiden. Jo, dubbelironisk kanske. Sådär lite elitiskt småsnipig.
Och sedan skäms jag.
Det är så jäkla jobbigt när man kommer på sig själv med ett sådant osäkert grepp. Som att höra brudarna på trappen till högstadiebyggnaden kommentera förbipasserande.