Väntan

Ikväll har jag väntat, en gång till. Vankat, varit förbannad, suttit apatisk, låtit sorgen riva i mig. Denna gång höll jag inte igen, nu släpper jag på allt, för så här har det inte varit förut.

Så var väntan över. Även denna gång kan vi andas ut.
och jag är inte förbannad
och jag är inte glad
men förmodligen lättad

Efter väntan kom bara less. Och nu ska jag krypa ner och sova. För imorgon är en ny liten arbetsdag som jag ska igenom, och allt är som vanlig, vanligt, hur less jag än är.

Marcus Guru

Om man låter sina livsval påverkas av ens idol är det pinigt. Men om man skriver att man inspireras av litteraturen i sina livsval kanske man kommer undan. För bloggar är litteratur.

Idag hjälpte han mig genom ett beslut jag gått och grunnat på en tid. Ett litet livsval där jag plötsligt slapp bli offer för mina egna tomma ord. Även jag kommer att sova gott inatt, Marcus!

Ingen kan få mig att känna mig så banal i skrift så som Marcus Birro kan. Så många gånger har jag tänkt att nu ska jag aldrig mer skriva ett ord till.

Och ingen kan få mig så upplyft, och nu jävlar!, som Marcus Birro.

Jag känner att jag står i skuld till honom, efter allt han givit mig. Så idag var jag tvungen att gå in och beställa böcker av honom, fastän jag inte riktigt hade råd. Jag kommer ju inte att ha mer råd sedan, som han skriver..

Min musik!

De spelar min musik på våningen ovanför. Jag tycker om många olika sorters musik, men den här känns som något annat. Ett mer och större: den går genom alla sinnen. Spelar på huden, blir blodet som pumpas i egen takt runt i kroppen och ändrar färgskalor och kontraster i allt jag ser och uppfattar. Vilken annan musik som helst hade stört mig om jag fick höra den genom golvet. Men det här är en famn och jag blir omhållen och vaggad i mitt eget hem.

Glappet skaver. Men inte tillräckligt.

En liten tid efter jag faktiskt insett att jag levde som jag ville leva kom verkligheten förstås ikapp mig och jag fick lägga ner. Någon slags feministisk frihetskänsla hade flyttat in i bröstkorgen och jag mötte varje dag i någon slag närvaro och tillfredställelse. Alla längtor, behov, missnöjen går ju inte att bygga bort -Gud, det vill väl ingen?- men jag kunde tillgodose mina behov utan att passa perfekt i mallen, och utan att skava i världen. Trodde jag.
Det värsta var att det aldrig var normen som tog emot. Där har jag argument, styrka och vänner.

Nu kämpar jag i glappet till mig själv. Saknar bara mig själv och ingen annan i det jag hade.

Svordom.

Jag dansar effektivt genom dagen, har koll, och inte. Och när jag inte har det, så gör det inget. Jag är så förbannat närvarande, i både det lätta, smärtan, oron, pussarna och skratten.

Klockan 22 är jag helt slut. Orons klockor ringer så att det dånar i huvudet, och jag har redan tillkallat specialstyrkan. Alla är stand by.

Men nej, det är ingen fara.

Åh snälla, låt mig vara. Tillåt inte mig bära dig. Lär dig gå.
Hjälp mig att släppa dig.
Men gå nu.

Klar, nästan.

Idag har jag varit sveriges bästa medarbetare. Jag älskade mitt jobb för första gången på lääänge. Jag gjorde saker och fick saker gjorda.
Jag skapade!! Jag hade både ansvar och befogenheter på mitt bord, jag hade något som liknar överblick -trots att bordet är alldeles för litet. Jag hade en arbetsdag.
Och jag hade en rutinmässig men fin familjetillvaro. Likt en nazistisk moder Theresa, styrde jag upp tidig morgon och kväll, kryssade avslappnat -men less- mellan mat, disk och blöja. Och barnets pussar.
Höll mig upprätt med hjälp av en minuts framförhållning i allt jag gjorde, och suckade sedan tacksamt ner i säng och saga.
En timme ssenare, i den äntligen plötsligen rofyllda sängen, klappar hjärtat hårt och jag darrar. Ändå var jag bara där en minut i taget och knahappt det.

Jag var så bra hela dagen! Närvarande där jag faktiskt var, om så på jobbet; om så i tanken på hen som led; om så i affären, vid spisen, vid maten, vid legot i sängendiskenduschenplocketsomaldrigtarslut.

Nu, ska jag skriva till arbetsförmedlingen.

Fertilzers

Lanolin & Placenta Creme

En underbar blandning av Nya Zeelands finaste placentaextrakt, vitamin E och lanolin. Hjälper till att motverka uppkomsten av rynkor och föryngrar hudcellerna. Utmärkt för torr hy. Används dag/natt. 100 g burk. Pris 195:-

Va'!? Placenta!! Hjälp mig snälla, jag trodde att det var en myt. Jag vill att det är en myt! VEMS fina livmoder får jag smeta in mitt ansikte med?
Din, din flickväns, ett fårs?

Det var nog att man skulle lägga moderkakan under rosenbusken (obs! ingen skön omskrivning för efterbörd eller något sådant..!), för dess goda närings skull. Men placentorna får ni låta vara, vems det än är. Snubbigt.


Tänkte faktiskt att jag skulle lägga in stället bland mina länkar, där jag ju lägger att möjligt som jag tycker är lite fint och bra. För ullfett är det bästa. Och apsvårt att hitta i Sverige.
Men nu väntar jag nog lite.

Re: Runa

Det allra jävligaste är ändå när en människa tar sig igenom livet utan, eller med den minsta skymt av, gnista. Det är sså fruktansvärt ssssmärtsamt.

Lev snabbt

..och inte den ledsamma fortsättningen på uttrycket. Var bara lite effektiv!
I min bissi bissi tillvaro har jag ikväll rivit av två väninnor. Använder mig aldrig av begreppet "vännina" men nu var de verkligen det. Det pratades föräldraskap, partners, ex och lite karriär. Ett kvinnligt destillat spätt med vin -vad annars? Veckans IRL-sociala tillvaro avriven på dryga fyra timmar. Liite sjukt är det allt.
När jag var tonåring var det nog så jag fruktade vuxenlivet. Ikväll var det underbart. Även om jag förstås önskar att vi hade mer strötid tillsammans.
I en annan mer utvecklad bissi bissi tillvaro får jag väl .. [fyllecensurspärr activated].

Runa

När en människa dör reser hon sig upp en tid innan och börjar gå. Gå mot det nya som väntar. Samtidigt som skalet falnar glöder hon på nytt, pratar, tar några steg.
Vi runt omkring tror att nu, nu äntligen vänder det.
Som om det äntligen skulle bevisas att just den här älskade skulle få leva för evigt. Och så har hon rest sig för att gå och försvinna ifrån oss.

I morse släppte även LJ:s sista gnista. Och jag har skrattgråtit hela kvällen över minnena och rörelserna av tung sorg kring de närmaste.

Tack!

"ironiii"

Titel som min blogg aldrig skulle ha: Reflektion: eller reflektion kolon.
Jag är så fruktansvärt oironisk. Nuförtiden. Jo, dubbelironisk kanske. Sådär lite elitiskt småsnipig.
Och sedan skäms jag.
Det är så jäkla jobbigt när man kommer på sig själv med ett sådant osäkert grepp. Som att höra brudarna på trappen till högstadiebyggnaden kommentera förbipasserande.

Bloggspec

Min bloggångest har fortsatt lite lätt. Idag kom jag på hur jag skulle använda det här utrymmet. Jag är här för att jag tycker om att skriva. Och skriver jag vill jag bli läst. Ibland bara av mig själv. men kommunikation är det. Sådant jag skriver till mig själv får ofta spin-offer. Tankar som blir något slags avkok på faktiska händelser och känslor. Där allt faktiskt kokat bort och det som blir kvar prövas på nya sätt. Prövas mot sig själv och med andra händelser.
Ibland blir det halvessäer, ibland bara korta reflektioner, ibland känslospäckade osammanhängande ordfloder och ibland bara hamsigt trams. Ordlek och textprov, ordvindlingar och ordstockningar. Elitistiska snipigheter, böliga emotrippar och små love all -skov..

..Kärlek till världen!

Fan, fick just en påminnelse om att alla inte känner den, kärleken och det som faktiskt är gott ibland. Helvete, det spillde över på mig och jag får skärpa mig för att inte såras.
Fan helvetes jävla skit.

Kontroll?

"Struktur binder ångest" tänker jag och matar mig igenom fönsterkuvert efter fönsterkuvert, almanackor och inköpslistor. Jag tänker också att vardag är kung, förlåt, drottning, i mitt liv nu och det gör mig för stunden till hjältinna i den här skitsagan som mitt liv varit till och från en tid.

Och det klart att det funkar. Plötsligt känner jag mig redo att ta smällen om den kommer imorgon.
Jag har i alla fall autogiron, nypumpad cykel och egenblandad ekologisk müsli. Orubblig.

Gud vad sorgligt.

orubricerat

Toffelhas och te -jag har den vackraste av lördagmorgnar. Sagolika figurer har befolkat min vecka, och förlorar jag inte fokus nu kommer jag att läka fint.

Skrivskav ger skrivskov..

..och nu är pennan schemalagd. Tankarna kretsar som bäst kring mina nätjag, och andras. För bloggandet har verkligen varit ett jämmer för mig. Jag kommer inte helt överrens med alla dessa monologer/eviga skrivarcirklar med korta återkopplingar från andra människor. Vad tillåter jag mig i den här världen, hur mycket av mitt förlängda jag lever egentligen här? och vad av mitt jag tänker, agerar, planerar och ..känner! i min virtuella tillvaro? En tillvaro som samtidigt är både parallell och en sannare verklighet.

Fattar verkligen människor vidden av att leva sina liv i ett utanför-sig-själva som inte är överblickbart? IRL är tillvaron svår nog att överblicka och hantera; att acceptera och leva med som den är.

Ändå är jag här.
Men kanske ska jag inte använda mitt själv?

Fan, jag vill ju bara bli läst.

Fan, jag vill bara.

Bonjour tristesse..

Idag har jag vältrat mig i tristess. Jagat mig in i en krypande tråkig tillvaro.
Det funkade fint, det går nu myror i hela min kropp.
Jag behöver dessa tillfällen för att kunna börja om, stanna upp, tänka och hitta viljan igen. Känna den rastlösa omotivationen gå över i ett fokus. Ett lugn och en skärpa.

Tyvärr trampar myrorna fortfarande omkring i total tomhet. Jag ekar av innehållslösa rum. Hånfulla framtidsrum som byter plats med varandra så fort jag söker mig in.

jadåså

Här är jag nu ändå. Fast jag inte trodde att jag skulle hitta tillbaka.
Bloggen handlar inte om dig. Den handlar om mig och det mellan- och allmänmänskliga.
Om du nu skulle känna igen dig menar jag.

Lämna gärna en rad med dina tankar, om du får några.. Bryt min monolog!

Välkommen.