21.26

Luther hoppar på bröstet där kärlek och beundran bor. Försöker kapsla in dem och skydda dem tills i morgon då jag är övertygad om att jag ska bli avslöjad. För evigt. Men, jag tänker att denna gång kommer jag att bli en jävel på A-kasse-kort, bygga upp en yogisk praktik som heter duga och
och..
och...

Men det blir då. Jag lever i nuet, står för mina handlingar och tar dess konsekvenser. Och låter inte tankemonster bli till problem som ännu inte finns. För fan.

Men jag tar också fram korten, mina plånboksikoner, och önskar att jag vore född i en religion som flyttar synden till biktbåset och hoppet och styrkan till strålande bilder.
Fastän jag är text.

2119 Viljam

jagad fågel fladdrigt hjärta
all vilja som inte ville orka,
vill då!

Så ett ras.
Vill!!

så ett hopp en glimt om något stort, ett imorgon!
sedan rädslan att inte våga hoppas
sedan skammen att inte vilja hopp.

orkeslösa vilja
trasiga tisdag
redan idag.


Måndagsjävel.

21.21

Jag saknar texten. Min egen och andras. Min tid är större nu men inte ron.
Fel. Min tid är större nu men fokus är vänt. Ut. Igen. Jag välkomnar hem ett lite landat jag. Många nyheter bär hon med sig.

Vila

Energireserven var hårt uttnyttjad. Duktighet rimmade illa med vad jag höll på med.
Ett försiktigt samtal var allt som behövdes.
En varm blick, en roströd skugga genom resten av dagen. En vila i vår famn.
Några suckar i solnedgång med mina ben över dina. Ditt huvud i mitt knä. Mitt blod genom din kropp.
Jag somnade mjukt och sov hårt. Idag är mänskliga drag skönjbara.

Bioreflektion

Postmens. Fortfarande fuck-off. Feminism?

(Postmens: Kom hiiiit! Nuuuu! Haaaaa..!)

skaka-på-huvvet-affär

Idag satt vi och jämförde hur LITE vi hade hört under måndagsmötet.
A: Jag hör inget längre.
B: Va'? (!)
A: Ja, jag hör inget av vad som sägs längre. Vet inte vad man sa.
C: Ja när hen pratar och pratar och man har INGEN aning om vad det handlar om...
B: Vilket hen också annonserar innan hen börjar sina utläggningar: "Ja, alltså det här kanske inte intresserar så många men..."
A: Vadå, pratade hen? Vad pratade hen om idag då?
C: Ja, jag vet inte..!?
B: Ja, jag hann planera en hel workshop under tiden i alla fall!
.... osv.
F-n vad sjukt. Vilken jättekonstig arbetsplats. Vilket jättemärkligt samtal, och ändå helt naturligt hos oss. Något normalt.

Mens

Mens. Så: Fuck off.

mitt i styrkan aspigt skör
brinner i förskjuten närvaro
glappets isande skarpa

Förskjuten närvaro brinner efter
glappets isande nakenhet
mitt i styrkan aspigt skör

I närhetspausen släpptes det skrivna fram. Jag blev plötsligt själv med allt oplåstrat. Det var bra. Att få linda in sig efteråt gjorde mig mer hel än på mycket länge. Jag behöver ett dig fastän jag aldrig velat. Det bär inte emot längre, bara till.

Tillbaka

Jag känner hur något kommer ikapp mig, något från länge sedan och inte allt för länge sedan. Det förlamar mina lår, smetar stråk av cement över bröstet, ger klåda på min underarmar, ända ut på handryggen. Om och om igen har jag varit med om detta. Och jag har om och om igen vänt andra kinden till.
Det är många beslut sedan det skulle sluta vara på det här sättet. Men så har du den makten ännu, mjukt krypande. För jag vet ju. Egentligen. Älskar du mig. Så jag låter dig komma. För det ska väl vara så.

Och ända sedan du stod här för en liten tid sedan, /fräschade upp skräcken i mig/, och jagade fram samma scenario om och om igen, då visste jag att jag för alltid är kvar i ditt grepp. Alltid samma cirkel. Kanske är det inte ens du nästa gång.

Therefore I lie with her, and she with me,
And in our faults by lies we flattered be.

Jag har tystat min kropp under några dagar nu. Ikväll släpper jag henne lös. Det är kvällen före imorgon. Kvällen före din dag, då du kommer tillbaka och vet vad som är ditt. Ditt huvud kommer att vara sänkt, men jag kommer att ge dig det du vill ha. En stund.

En stund alldeles tillräckligt lång för att cirkeln ska upprätthållas. Sedan en symbolisk rörelse av min vilja och du kommer att backa. Men att du är här, tillbaka och kvar, betyder att jag ännu en gång återupprättat mitt eget fängelse.


Och jag gör det för att jag är godare än du och står över min egen fälla. Och tror att du en dag kommer att förstå det.

Jag är oljan i ett maskineri som inte finns. Jag upptäckte att jag kunde ha en plats i en tillvaro, en värld av förväntningar och samspel, jag nog aldrig trott skulle kunna locka mig. Och jag blev helt uppslukad. Jag var så bra.
Och nu är jag lite däven. För maskineriet var inte mitt.

Nyårslöftena. Avstämning februari.

Downsizedags
Jo, faktiskt. Jag ska gå ner i jobbtid. Har en sjuk arbetsbörda just nu på en deltid, med skitlön. Som en markering mot mitt duktigare/ängsligare själv ska jag gå ner i tid, pengar, SGI..
Det var ett jobbigare beslut än jag trodde. Fick tas två gånger.
Min närvaro krävs på andra håll än på arbetsplatsen just nu. Bland annat hos mig själv.

Rörelsedags
Jaaa! Ett upplägg till rörelseworkshop finns klar. Så underbart att få rota i en så sömning del av mig själv!

Sovdags
Nja.. Bättring!!

Kompisdags
Jo, det börjar röra på sig lite. Lite i alla fall. Krockar ofta med downsizingen. Svårt det där.

Hur länge går man i högstadiet?

Ängslans era var verkligen under högstadietiden. Det är vidrigt, för varje gång jag stöter på kvinnlig ängslan med förtryckartendenser, kastas jag tillbaka till slutet av 80-talet, till allt som gör människor små, rädda, elaka och dumma. Och för mig är det en ängslan kvinnor emellan det handlar om. För då var det homosociala (och det heterosexuella) det enda jag kände till och hade erfarenhet av. Och skiten finns ju kvar. Och jag vill stå över den, men åker dit gång på gång. Kan det vara så att hon inte hör av sig till mig nu därför att en tredje hon kan ha sagt...

Nej nej nej. Det går inte.

Men det är skönt att ha ett namn på det. Högstadiebrudar. Ett avslutat stadium Vinkona.
Inget att släpa på.

Vem är kaos granne med -egentligen?

Jag har på något vis aldrig haft det så kaotiskt som nu, men känner att det finns något grundläggande som är stabilt som gör att jag plötsligt har ett litet uns av möjlighet att se det komiska i det hela. Självkänsla läser jag att det kallas i min första -egeninförskaffade*- självhjälpsbok: Duktighetsfällan -en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor.

Jobbet är i gungning. Jag har väntat på att bli upptäckt länge nu. Hon, bluffen på bottenvåningen (ja, ack så välplacerad..). Jag har småvarnat lite då och då för att det här kanske inte går så bra som man skulle kunna hoppas, men att jag kämpar på. Lite Foten i kläm? Jajamän! sådär. Nu har de emellertid upptäckt att foten är av och att det höll på att ställa till det för dem ordentligt. Meningen "Är du själv nöjd med vad du lämnade in förra veckan?" känns som tagen ur en managementbok for Dummies, men den bet bra ändå. Så jag blev rödögd och halssstockig och gick till min ringhörna och wing man och grinade. Sådärja. Grina på jobbet. Inte helt bekvämt. Men jag tänker att även Joachim Berner grinade på DN, eller Expressen eller var det nu var, och det har ju gått bra för honom efter det. Eller..?

Privatlivet liknar ingen av de modeller jag lärde mig som liten. "Ja, du är ju singel nu!" sa IT-snubben på jobbet förra veckan. "Definiera singel" sa jag och tänkte på den lille mannen som går bärsärkargång innan han tvingas ner i bävernyloneländet varje morgon, kollar hur länge han kan hålla balansen på min mage varje kväll när vi ska sova, och sedan på morgonen väcker mig med en glad puss. Jag tänker också på den större mannen som lägger den mindre ibland, som jag så varmt håller av (ibland) och mjukt om (ibland). Jag tänker på kvinnan som jag delar skratt, fjortistankar och middag med oftare än någon annan vuxen i min tillvaro. Och jag tänker på honom som alltid finns där på något jäkla vis, fast än det alltid frestar på och frostar av när vi ses. Jag tänker på gamla släktband som plötsligt fått nytt liv men i en helt ny konstruktion. Och på några till, men ni fattar poängen... Ja, jo jag är säkert singel men: här tänker jag inte skriva jag är inte ensam, utan jag lever faktiskt i en tillvaro som jag inte kan definiera. Ibland önskar jag att jag hade varit en vanlig, lite udda person som skavde lite lagom, men som folk visste var de hade. Du vet hon är ju så'n. Men nu verkar det irritera på alla möjliga vis lite överallt. Blanketter och relationsmodeller, inget av dem går att fylla i eller uppfylla. Men, de finns ju där, människorna runt mig, och som jag trivs med i det stora hela, så resten får jag väl försöka stå över. Jag har just inga andra alternativ faktiskt. Även om det gör mig gråtfärdig ibland.

*Mmm, jag har jättesvårt att erkänna dessa böcker i min bokhylla. Så snobbig är jag. "Jag har ju släkt och bakgrund i bok- och förlagsbranschen" säger jag alltid lite urskuldande. Jag är så pinig när det kommer till sån't. Förlåt! Som avbön kommer här mina bästa självhjälpsboktips:
Att sätta gränser av Bengt Grandelius
Få det gjort!: Svart bälte i vardagseffektivitet av David Allen (ströläste men tekniken är enkel och apbra ..wikipedia var det jag egentligen läste..)
Ditt kompetenta barn av Jesper Juul

Väntan

Ikväll har jag väntat, en gång till. Vankat, varit förbannad, suttit apatisk, låtit sorgen riva i mig. Denna gång höll jag inte igen, nu släpper jag på allt, för så här har det inte varit förut.

Så var väntan över. Även denna gång kan vi andas ut.
och jag är inte förbannad
och jag är inte glad
men förmodligen lättad

Efter väntan kom bara less. Och nu ska jag krypa ner och sova. För imorgon är en ny liten arbetsdag som jag ska igenom, och allt är som vanlig, vanligt, hur less jag än är.

Marcus Guru

Om man låter sina livsval påverkas av ens idol är det pinigt. Men om man skriver att man inspireras av litteraturen i sina livsval kanske man kommer undan. För bloggar är litteratur.

Idag hjälpte han mig genom ett beslut jag gått och grunnat på en tid. Ett litet livsval där jag plötsligt slapp bli offer för mina egna tomma ord. Även jag kommer att sova gott inatt, Marcus!

Ingen kan få mig att känna mig så banal i skrift så som Marcus Birro kan. Så många gånger har jag tänkt att nu ska jag aldrig mer skriva ett ord till.

Och ingen kan få mig så upplyft, och nu jävlar!, som Marcus Birro.

Jag känner att jag står i skuld till honom, efter allt han givit mig. Så idag var jag tvungen att gå in och beställa böcker av honom, fastän jag inte riktigt hade råd. Jag kommer ju inte att ha mer råd sedan, som han skriver..

Min musik!

De spelar min musik på våningen ovanför. Jag tycker om många olika sorters musik, men den här känns som något annat. Ett mer och större: den går genom alla sinnen. Spelar på huden, blir blodet som pumpas i egen takt runt i kroppen och ändrar färgskalor och kontraster i allt jag ser och uppfattar. Vilken annan musik som helst hade stört mig om jag fick höra den genom golvet. Men det här är en famn och jag blir omhållen och vaggad i mitt eget hem.

Glappet skaver. Men inte tillräckligt.

En liten tid efter jag faktiskt insett att jag levde som jag ville leva kom verkligheten förstås ikapp mig och jag fick lägga ner. Någon slags feministisk frihetskänsla hade flyttat in i bröstkorgen och jag mötte varje dag i någon slag närvaro och tillfredställelse. Alla längtor, behov, missnöjen går ju inte att bygga bort -Gud, det vill väl ingen?- men jag kunde tillgodose mina behov utan att passa perfekt i mallen, och utan att skava i världen. Trodde jag.
Det värsta var att det aldrig var normen som tog emot. Där har jag argument, styrka och vänner.

Nu kämpar jag i glappet till mig själv. Saknar bara mig själv och ingen annan i det jag hade.

Svordom.

Jag dansar effektivt genom dagen, har koll, och inte. Och när jag inte har det, så gör det inget. Jag är så förbannat närvarande, i både det lätta, smärtan, oron, pussarna och skratten.

Klockan 22 är jag helt slut. Orons klockor ringer så att det dånar i huvudet, och jag har redan tillkallat specialstyrkan. Alla är stand by.

Men nej, det är ingen fara.

Åh snälla, låt mig vara. Tillåt inte mig bära dig. Lär dig gå.
Hjälp mig att släppa dig.
Men gå nu.

Klar, nästan.

Idag har jag varit sveriges bästa medarbetare. Jag älskade mitt jobb för första gången på lääänge. Jag gjorde saker och fick saker gjorda.
Jag skapade!! Jag hade både ansvar och befogenheter på mitt bord, jag hade något som liknar överblick -trots att bordet är alldeles för litet. Jag hade en arbetsdag.
Och jag hade en rutinmässig men fin familjetillvaro. Likt en nazistisk moder Theresa, styrde jag upp tidig morgon och kväll, kryssade avslappnat -men less- mellan mat, disk och blöja. Och barnets pussar.
Höll mig upprätt med hjälp av en minuts framförhållning i allt jag gjorde, och suckade sedan tacksamt ner i säng och saga.
En timme ssenare, i den äntligen plötsligen rofyllda sängen, klappar hjärtat hårt och jag darrar. Ändå var jag bara där en minut i taget och knahappt det.

Jag var så bra hela dagen! Närvarande där jag faktiskt var, om så på jobbet; om så i tanken på hen som led; om så i affären, vid spisen, vid maten, vid legot i sängendiskenduschenplocketsomaldrigtarslut.

Nu, ska jag skriva till arbetsförmedlingen.

Fertilzers

Lanolin & Placenta Creme

En underbar blandning av Nya Zeelands finaste placentaextrakt, vitamin E och lanolin. Hjälper till att motverka uppkomsten av rynkor och föryngrar hudcellerna. Utmärkt för torr hy. Används dag/natt. 100 g burk. Pris 195:-

Va'!? Placenta!! Hjälp mig snälla, jag trodde att det var en myt. Jag vill att det är en myt! VEMS fina livmoder får jag smeta in mitt ansikte med?
Din, din flickväns, ett fårs?

Det var nog att man skulle lägga moderkakan under rosenbusken (obs! ingen skön omskrivning för efterbörd eller något sådant..!), för dess goda närings skull. Men placentorna får ni låta vara, vems det än är. Snubbigt.


Tänkte faktiskt att jag skulle lägga in stället bland mina länkar, där jag ju lägger att möjligt som jag tycker är lite fint och bra. För ullfett är det bästa. Och apsvårt att hitta i Sverige.
Men nu väntar jag nog lite.

Re: Runa

Det allra jävligaste är ändå när en människa tar sig igenom livet utan, eller med den minsta skymt av, gnista. Det är sså fruktansvärt ssssmärtsamt.

Lev snabbt

..och inte den ledsamma fortsättningen på uttrycket. Var bara lite effektiv!
I min bissi bissi tillvaro har jag ikväll rivit av två väninnor. Använder mig aldrig av begreppet "vännina" men nu var de verkligen det. Det pratades föräldraskap, partners, ex och lite karriär. Ett kvinnligt destillat spätt med vin -vad annars? Veckans IRL-sociala tillvaro avriven på dryga fyra timmar. Liite sjukt är det allt.
När jag var tonåring var det nog så jag fruktade vuxenlivet. Ikväll var det underbart. Även om jag förstås önskar att vi hade mer strötid tillsammans.
I en annan mer utvecklad bissi bissi tillvaro får jag väl .. [fyllecensurspärr activated].

Runa

När en människa dör reser hon sig upp en tid innan och börjar gå. Gå mot det nya som väntar. Samtidigt som skalet falnar glöder hon på nytt, pratar, tar några steg.
Vi runt omkring tror att nu, nu äntligen vänder det.
Som om det äntligen skulle bevisas att just den här älskade skulle få leva för evigt. Och så har hon rest sig för att gå och försvinna ifrån oss.

I morse släppte även LJ:s sista gnista. Och jag har skrattgråtit hela kvällen över minnena och rörelserna av tung sorg kring de närmaste.

Tack!

"ironiii"

Titel som min blogg aldrig skulle ha: Reflektion: eller reflektion kolon.
Jag är så fruktansvärt oironisk. Nuförtiden. Jo, dubbelironisk kanske. Sådär lite elitiskt småsnipig.
Och sedan skäms jag.
Det är så jäkla jobbigt när man kommer på sig själv med ett sådant osäkert grepp. Som att höra brudarna på trappen till högstadiebyggnaden kommentera förbipasserande.

Bloggspec

Min bloggångest har fortsatt lite lätt. Idag kom jag på hur jag skulle använda det här utrymmet. Jag är här för att jag tycker om att skriva. Och skriver jag vill jag bli läst. Ibland bara av mig själv. men kommunikation är det. Sådant jag skriver till mig själv får ofta spin-offer. Tankar som blir något slags avkok på faktiska händelser och känslor. Där allt faktiskt kokat bort och det som blir kvar prövas på nya sätt. Prövas mot sig själv och med andra händelser.
Ibland blir det halvessäer, ibland bara korta reflektioner, ibland känslospäckade osammanhängande ordfloder och ibland bara hamsigt trams. Ordlek och textprov, ordvindlingar och ordstockningar. Elitistiska snipigheter, böliga emotrippar och små love all -skov..

..Kärlek till världen!

Fan, fick just en påminnelse om att alla inte känner den, kärleken och det som faktiskt är gott ibland. Helvete, det spillde över på mig och jag får skärpa mig för att inte såras.
Fan helvetes jävla skit.

Kontroll?

"Struktur binder ångest" tänker jag och matar mig igenom fönsterkuvert efter fönsterkuvert, almanackor och inköpslistor. Jag tänker också att vardag är kung, förlåt, drottning, i mitt liv nu och det gör mig för stunden till hjältinna i den här skitsagan som mitt liv varit till och från en tid.

Och det klart att det funkar. Plötsligt känner jag mig redo att ta smällen om den kommer imorgon.
Jag har i alla fall autogiron, nypumpad cykel och egenblandad ekologisk müsli. Orubblig.

Gud vad sorgligt.

orubricerat

Toffelhas och te -jag har den vackraste av lördagmorgnar. Sagolika figurer har befolkat min vecka, och förlorar jag inte fokus nu kommer jag att läka fint.

Skrivskav ger skrivskov..

..och nu är pennan schemalagd. Tankarna kretsar som bäst kring mina nätjag, och andras. För bloggandet har verkligen varit ett jämmer för mig. Jag kommer inte helt överrens med alla dessa monologer/eviga skrivarcirklar med korta återkopplingar från andra människor. Vad tillåter jag mig i den här världen, hur mycket av mitt förlängda jag lever egentligen här? och vad av mitt jag tänker, agerar, planerar och ..känner! i min virtuella tillvaro? En tillvaro som samtidigt är både parallell och en sannare verklighet.

Fattar verkligen människor vidden av att leva sina liv i ett utanför-sig-själva som inte är överblickbart? IRL är tillvaron svår nog att överblicka och hantera; att acceptera och leva med som den är.

Ändå är jag här.
Men kanske ska jag inte använda mitt själv?

Fan, jag vill ju bara bli läst.

Fan, jag vill bara.

Bonjour tristesse..

Idag har jag vältrat mig i tristess. Jagat mig in i en krypande tråkig tillvaro.
Det funkade fint, det går nu myror i hela min kropp.
Jag behöver dessa tillfällen för att kunna börja om, stanna upp, tänka och hitta viljan igen. Känna den rastlösa omotivationen gå över i ett fokus. Ett lugn och en skärpa.

Tyvärr trampar myrorna fortfarande omkring i total tomhet. Jag ekar av innehållslösa rum. Hånfulla framtidsrum som byter plats med varandra så fort jag söker mig in.

jadåså

Här är jag nu ändå. Fast jag inte trodde att jag skulle hitta tillbaka.
Bloggen handlar inte om dig. Den handlar om mig och det mellan- och allmänmänskliga.
Om du nu skulle känna igen dig menar jag.

Lämna gärna en rad med dina tankar, om du får några.. Bryt min monolog!

Välkommen.