mitt i styrkan aspigt skör
brinner i förskjuten närvaro
glappets isande skarpa

Förskjuten närvaro brinner efter
glappets isande nakenhet
mitt i styrkan aspigt skör

I närhetspausen släpptes det skrivna fram. Jag blev plötsligt själv med allt oplåstrat. Det var bra. Att få linda in sig efteråt gjorde mig mer hel än på mycket länge. Jag behöver ett dig fastän jag aldrig velat. Det bär inte emot längre, bara till.

Tillbaka

Jag känner hur något kommer ikapp mig, något från länge sedan och inte allt för länge sedan. Det förlamar mina lår, smetar stråk av cement över bröstet, ger klåda på min underarmar, ända ut på handryggen. Om och om igen har jag varit med om detta. Och jag har om och om igen vänt andra kinden till.
Det är många beslut sedan det skulle sluta vara på det här sättet. Men så har du den makten ännu, mjukt krypande. För jag vet ju. Egentligen. Älskar du mig. Så jag låter dig komma. För det ska väl vara så.

Och ända sedan du stod här för en liten tid sedan, /fräschade upp skräcken i mig/, och jagade fram samma scenario om och om igen, då visste jag att jag för alltid är kvar i ditt grepp. Alltid samma cirkel. Kanske är det inte ens du nästa gång.

Therefore I lie with her, and she with me,
And in our faults by lies we flattered be.

Jag har tystat min kropp under några dagar nu. Ikväll släpper jag henne lös. Det är kvällen före imorgon. Kvällen före din dag, då du kommer tillbaka och vet vad som är ditt. Ditt huvud kommer att vara sänkt, men jag kommer att ge dig det du vill ha. En stund.

En stund alldeles tillräckligt lång för att cirkeln ska upprätthållas. Sedan en symbolisk rörelse av min vilja och du kommer att backa. Men att du är här, tillbaka och kvar, betyder att jag ännu en gång återupprättat mitt eget fängelse.


Och jag gör det för att jag är godare än du och står över min egen fälla. Och tror att du en dag kommer att förstå det.

Jag är oljan i ett maskineri som inte finns. Jag upptäckte att jag kunde ha en plats i en tillvaro, en värld av förväntningar och samspel, jag nog aldrig trott skulle kunna locka mig. Och jag blev helt uppslukad. Jag var så bra.
Och nu är jag lite däven. För maskineriet var inte mitt.

Nyårslöftena. Avstämning februari.

Downsizedags
Jo, faktiskt. Jag ska gå ner i jobbtid. Har en sjuk arbetsbörda just nu på en deltid, med skitlön. Som en markering mot mitt duktigare/ängsligare själv ska jag gå ner i tid, pengar, SGI..
Det var ett jobbigare beslut än jag trodde. Fick tas två gånger.
Min närvaro krävs på andra håll än på arbetsplatsen just nu. Bland annat hos mig själv.

Rörelsedags
Jaaa! Ett upplägg till rörelseworkshop finns klar. Så underbart att få rota i en så sömning del av mig själv!

Sovdags
Nja.. Bättring!!

Kompisdags
Jo, det börjar röra på sig lite. Lite i alla fall. Krockar ofta med downsizingen. Svårt det där.

Hur länge går man i högstadiet?

Ängslans era var verkligen under högstadietiden. Det är vidrigt, för varje gång jag stöter på kvinnlig ängslan med förtryckartendenser, kastas jag tillbaka till slutet av 80-talet, till allt som gör människor små, rädda, elaka och dumma. Och för mig är det en ängslan kvinnor emellan det handlar om. För då var det homosociala (och det heterosexuella) det enda jag kände till och hade erfarenhet av. Och skiten finns ju kvar. Och jag vill stå över den, men åker dit gång på gång. Kan det vara så att hon inte hör av sig till mig nu därför att en tredje hon kan ha sagt...

Nej nej nej. Det går inte.

Men det är skönt att ha ett namn på det. Högstadiebrudar. Ett avslutat stadium Vinkona.
Inget att släpa på.

Vem är kaos granne med -egentligen?

Jag har på något vis aldrig haft det så kaotiskt som nu, men känner att det finns något grundläggande som är stabilt som gör att jag plötsligt har ett litet uns av möjlighet att se det komiska i det hela. Självkänsla läser jag att det kallas i min första -egeninförskaffade*- självhjälpsbok: Duktighetsfällan -en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor.

Jobbet är i gungning. Jag har väntat på att bli upptäckt länge nu. Hon, bluffen på bottenvåningen (ja, ack så välplacerad..). Jag har småvarnat lite då och då för att det här kanske inte går så bra som man skulle kunna hoppas, men att jag kämpar på. Lite Foten i kläm? Jajamän! sådär. Nu har de emellertid upptäckt att foten är av och att det höll på att ställa till det för dem ordentligt. Meningen "Är du själv nöjd med vad du lämnade in förra veckan?" känns som tagen ur en managementbok for Dummies, men den bet bra ändå. Så jag blev rödögd och halssstockig och gick till min ringhörna och wing man och grinade. Sådärja. Grina på jobbet. Inte helt bekvämt. Men jag tänker att även Joachim Berner grinade på DN, eller Expressen eller var det nu var, och det har ju gått bra för honom efter det. Eller..?

Privatlivet liknar ingen av de modeller jag lärde mig som liten. "Ja, du är ju singel nu!" sa IT-snubben på jobbet förra veckan. "Definiera singel" sa jag och tänkte på den lille mannen som går bärsärkargång innan han tvingas ner i bävernyloneländet varje morgon, kollar hur länge han kan hålla balansen på min mage varje kväll när vi ska sova, och sedan på morgonen väcker mig med en glad puss. Jag tänker också på den större mannen som lägger den mindre ibland, som jag så varmt håller av (ibland) och mjukt om (ibland). Jag tänker på kvinnan som jag delar skratt, fjortistankar och middag med oftare än någon annan vuxen i min tillvaro. Och jag tänker på honom som alltid finns där på något jäkla vis, fast än det alltid frestar på och frostar av när vi ses. Jag tänker på gamla släktband som plötsligt fått nytt liv men i en helt ny konstruktion. Och på några till, men ni fattar poängen... Ja, jo jag är säkert singel men: här tänker jag inte skriva jag är inte ensam, utan jag lever faktiskt i en tillvaro som jag inte kan definiera. Ibland önskar jag att jag hade varit en vanlig, lite udda person som skavde lite lagom, men som folk visste var de hade. Du vet hon är ju så'n. Men nu verkar det irritera på alla möjliga vis lite överallt. Blanketter och relationsmodeller, inget av dem går att fylla i eller uppfylla. Men, de finns ju där, människorna runt mig, och som jag trivs med i det stora hela, så resten får jag väl försöka stå över. Jag har just inga andra alternativ faktiskt. Även om det gör mig gråtfärdig ibland.

*Mmm, jag har jättesvårt att erkänna dessa böcker i min bokhylla. Så snobbig är jag. "Jag har ju släkt och bakgrund i bok- och förlagsbranschen" säger jag alltid lite urskuldande. Jag är så pinig när det kommer till sån't. Förlåt! Som avbön kommer här mina bästa självhjälpsboktips:
Att sätta gränser av Bengt Grandelius
Få det gjort!: Svart bälte i vardagseffektivitet av David Allen (ströläste men tekniken är enkel och apbra ..wikipedia var det jag egentligen läste..)
Ditt kompetenta barn av Jesper Juul