Vem är kaos granne med -egentligen?

Jag har på något vis aldrig haft det så kaotiskt som nu, men känner att det finns något grundläggande som är stabilt som gör att jag plötsligt har ett litet uns av möjlighet att se det komiska i det hela. Självkänsla läser jag att det kallas i min första -egeninförskaffade*- självhjälpsbok: Duktighetsfällan -en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor.

Jobbet är i gungning. Jag har väntat på att bli upptäckt länge nu. Hon, bluffen på bottenvåningen (ja, ack så välplacerad..). Jag har småvarnat lite då och då för att det här kanske inte går så bra som man skulle kunna hoppas, men att jag kämpar på. Lite Foten i kläm? Jajamän! sådär. Nu har de emellertid upptäckt att foten är av och att det höll på att ställa till det för dem ordentligt. Meningen "Är du själv nöjd med vad du lämnade in förra veckan?" känns som tagen ur en managementbok for Dummies, men den bet bra ändå. Så jag blev rödögd och halssstockig och gick till min ringhörna och wing man och grinade. Sådärja. Grina på jobbet. Inte helt bekvämt. Men jag tänker att även Joachim Berner grinade på DN, eller Expressen eller var det nu var, och det har ju gått bra för honom efter det. Eller..?

Privatlivet liknar ingen av de modeller jag lärde mig som liten. "Ja, du är ju singel nu!" sa IT-snubben på jobbet förra veckan. "Definiera singel" sa jag och tänkte på den lille mannen som går bärsärkargång innan han tvingas ner i bävernyloneländet varje morgon, kollar hur länge han kan hålla balansen på min mage varje kväll när vi ska sova, och sedan på morgonen väcker mig med en glad puss. Jag tänker också på den större mannen som lägger den mindre ibland, som jag så varmt håller av (ibland) och mjukt om (ibland). Jag tänker på kvinnan som jag delar skratt, fjortistankar och middag med oftare än någon annan vuxen i min tillvaro. Och jag tänker på honom som alltid finns där på något jäkla vis, fast än det alltid frestar på och frostar av när vi ses. Jag tänker på gamla släktband som plötsligt fått nytt liv men i en helt ny konstruktion. Och på några till, men ni fattar poängen... Ja, jo jag är säkert singel men: här tänker jag inte skriva jag är inte ensam, utan jag lever faktiskt i en tillvaro som jag inte kan definiera. Ibland önskar jag att jag hade varit en vanlig, lite udda person som skavde lite lagom, men som folk visste var de hade. Du vet hon är ju så'n. Men nu verkar det irritera på alla möjliga vis lite överallt. Blanketter och relationsmodeller, inget av dem går att fylla i eller uppfylla. Men, de finns ju där, människorna runt mig, och som jag trivs med i det stora hela, så resten får jag väl försöka stå över. Jag har just inga andra alternativ faktiskt. Även om det gör mig gråtfärdig ibland.

*Mmm, jag har jättesvårt att erkänna dessa böcker i min bokhylla. Så snobbig är jag. "Jag har ju släkt och bakgrund i bok- och förlagsbranschen" säger jag alltid lite urskuldande. Jag är så pinig när det kommer till sån't. Förlåt! Som avbön kommer här mina bästa självhjälpsboktips:
Att sätta gränser av Bengt Grandelius
Få det gjort!: Svart bälte i vardagseffektivitet av David Allen (ströläste men tekniken är enkel och apbra ..wikipedia var det jag egentligen läste..)
Ditt kompetenta barn av Jesper Juul