Allt det vackra och fula jag känner, allt som berör mig och som jag förmår sätta ord på hamnar här.
Bla bla bla..
Små skrivövningar, utmaningar och meningslös näring.
Bloggen beskriver mig nog bäst.
Och sämst.
I närhetspausen släpptes det skrivna fram. Jag blev plötsligt själv med allt oplåstrat. Det var bra. Att få linda in sig efteråt gjorde mig mer hel än på mycket länge. Jag behöver ett dig fastän jag aldrig velat. Det bär inte emot längre, bara till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar