Jag dansar effektivt genom dagen, har koll, och inte. Och när jag inte har det, så gör det inget. Jag är så förbannat närvarande, i både det lätta, smärtan, oron, pussarna och skratten.

Klockan 22 är jag helt slut. Orons klockor ringer så att det dånar i huvudet, och jag har redan tillkallat specialstyrkan. Alla är stand by.

Men nej, det är ingen fara.

Åh snälla, låt mig vara. Tillåt inte mig bära dig. Lär dig gå.
Hjälp mig att släppa dig.
Men gå nu.