Glappet skaver. Men inte tillräckligt.

En liten tid efter jag faktiskt insett att jag levde som jag ville leva kom verkligheten förstås ikapp mig och jag fick lägga ner. Någon slags feministisk frihetskänsla hade flyttat in i bröstkorgen och jag mötte varje dag i någon slag närvaro och tillfredställelse. Alla längtor, behov, missnöjen går ju inte att bygga bort -Gud, det vill väl ingen?- men jag kunde tillgodose mina behov utan att passa perfekt i mallen, och utan att skava i världen. Trodde jag.
Det värsta var att det aldrig var normen som tog emot. Där har jag argument, styrka och vänner.

Nu kämpar jag i glappet till mig själv. Saknar bara mig själv och ingen annan i det jag hade.

Svordom.