Klar, nästan.

Idag har jag varit sveriges bästa medarbetare. Jag älskade mitt jobb för första gången på lääänge. Jag gjorde saker och fick saker gjorda.
Jag skapade!! Jag hade både ansvar och befogenheter på mitt bord, jag hade något som liknar överblick -trots att bordet är alldeles för litet. Jag hade en arbetsdag.
Och jag hade en rutinmässig men fin familjetillvaro. Likt en nazistisk moder Theresa, styrde jag upp tidig morgon och kväll, kryssade avslappnat -men less- mellan mat, disk och blöja. Och barnets pussar.
Höll mig upprätt med hjälp av en minuts framförhållning i allt jag gjorde, och suckade sedan tacksamt ner i säng och saga.
En timme ssenare, i den äntligen plötsligen rofyllda sängen, klappar hjärtat hårt och jag darrar. Ändå var jag bara där en minut i taget och knahappt det.

Jag var så bra hela dagen! Närvarande där jag faktiskt var, om så på jobbet; om så i tanken på hen som led; om så i affären, vid spisen, vid maten, vid legot i sängendiskenduschenplocketsomaldrigtarslut.

Nu, ska jag skriva till arbetsförmedlingen.